It Takes a Village to Raise a Child

Begreppet barnfattigdom, i ett av världens rikaste länder, har plötsligt fallit pladask. Men varför handlar debatten ensidigt om pengar?

Vad jag sett under ett 25-årigt långt föräldrarskap, och 15 år som kommunal skolpolitiker, är att många barn har det svårt i vårt land, tveklöst. Många föräldrar kämpar sig igenom skilsmässor, arbetslöshet, anhörigas dödsfall, psykisk obalans, och barnen får många gånger sitta emellan. Många barn i Sverige är mycket ensamma. Ensamma med sina problem, som ofta handlar om, skall mamma orka ? Var skall jag vara på helgen ? Varför är jag inte tillräckligt bra för mina kompisar ? Och det är ett stigma, man är en ”avvikare” om man har ett problem i Sverige. Idealet är att på varje punkt och från första början vara lyckat, perfekt, duktig vacker, rik! Och var ifrån kommer detta, om inte från vuxenvärlden!

Jag har haft den stora förmånen, för vilken jag är djupt tacksam, att tidvis kunna arbeta i en liten afrikansk stad, där jag har nära relation till ett antal barn.

Och skillnaden i det afrikanska samhället är så oändlig. I den afrikanska, oftast utvidgade familjen, har inte blodsbanden stor betydelse, man kallar varandra syster och bror när man delar tak över huvudet, eller hänger tillsammans. Har vuxna kapaciteten att ta hand om också andras barn, gör man det, självklart. I skolan hämtar barnen kraft och stöd i kamratskapet, det är en oskriven lag att de äldre skyddar och tar hand om de yngre. De vuxna har ofta begränsad tid, även där, men större syskon tar stor del av föräldraransvaret. Det handlar om att hela tiden ge och ge och ge, för att överleva. Det handlar inte om jag, utan om vi.

Jag önskar att vi kunde ha något lite mer av detta i vårt samhälle. Skillnaden i den glädje och tillit som finns hos de barn som växer upp där det finns en vi-känsla omkring dem, där inte tryggheten hänger på en enda människa eller två, är så påtaglig och handlar definitivt inte bara om pengar. Vi kan skapa ett bättre samhälle, om vi har en generösare och mer tolerant inställning. Om vi bygger en ”by” med bra förskola, föräldrarkontakter, släktingar, vänner, idrottsföreningar och en kapabel skola. Och inte exluderar den som är lite annorlunda eller jobbig. Tänk på Zlatan!
Det är vi vuxna, vår förmåga att bygga ”en by” omkring de uppväxande som blir avgörande. Inte bara för mina barn, utan för hela samhället, för Sverige – om vi skall vara ett föregångsland.

| Okategoriserade | Lämna en kommentar