Utan kunskap i historia – och den upprepar sig

Idag har regeringen aviserat en rejäl satsning på försvaret, på kort och på lång sikt. En helt nödvändig satsning med tanke på den otillräcklighet i försvaret som bla Riksrevisionen pekat på, och det kraftigt försämrade säkerhetspolitiska läget. Nu är inte höjd beredskap något som kan uppnås med en sk ”quick fix”. Det tar tid innan vi byggt upp en reell försvarsförmåga igen.

Jag har varit kritisk till den av de senaste regeringarna förda försvarspolitiken, bla då vi satsat betydligt mindre än våra grannländer, på försvaret, räknat i procent av BNP.

En dag som denna skall man glädja sig över en bra kursförändring, men det är alltid viktigt att utvärdera och att analysera misstag. Precis samma misstag gjordes efter första världskriget i 1925 års försvarsbeslut. Då bestämde man sig för att den eviga freden hade kommit och skrotade större delen av svenska försvaret. Detta misstag var ödestigert när andra värlsdkriget närmade sig. När dåvarande statsminister Per-Albin Hansson (S) vid krigsutbrottet deklarerade ”Sveriges beredskap är god” var det inte alls med sanningen överensstämmande. Även om en kraftig upprustning påbörjades så var inte krigsmakten i full trim förrän långt efter krigsslutet. Det var genom ganska mycket tur, kanske också viss politisk skicklighet, men också genom ett rätt omoraliskt dubbelspel som vi inte hamnade i direkt krig.

När jag gick i skolan i mitten av sextiotalet fick vi lära om detta redan på mellanstadiet. Naturligsvis med den inlevelse, som den likt vår magister som var inkallad under kriget, kunde delge. Vår magister var för övrigt aktiv socialdemokrat. Många i min generation har också starka minnen av fäder som berättat hur det var att ta emot flyktingar från Norge i de Lappländska fjällen eller släppa igenom de tyska transporterna av soldater och vapen genom landet, eller att plocka upp baltiska flyktingar i små flytetyg ute vid Stora Björn.

Minnen försvinner med tiden, med de nya generationerna späds kollektiva erfarenheter ut, om det inte hålls vid liv. Det uppfattar jag att man gjort betydligt bättre i både Norge och i Finland. Historieämnet har varit nästan helt reducerat i svensk skola under 80 och 90-talet, vilket bidragit till att freden här har betraktats som närmast självklar.

Det är klart att en större historisk medvetenhet borde ställas på ett politiskt ledarskap. Men medvetenheten hos dem som röstar är viktig. Det är till syvende och sist folkets röst som styr. Och ju kunnigare folk, desto bättre politik. Det kan man tydligt se, om man tittar sig runt i världen.

Men vilka fel har politiken gjort? Enligt min uppfattning var det fel att öppna upp försvarets kassakista för budgetförhandlingar. Man har också fixerat sig alldeles för mycket vid frånvaro av hotbild. Att en hotbild kan uppstå snabbt, det ser vi nu. De varningstecken som fanns ignorerades dessutom på ett ganska flagrant sätt. Nu måste vi bli bättre!

| Okategoriserade | 2 kommentarer