Europa går en ny tid till mötes

”Länder som bedriver handel med varandra startar inte krig”. Denna optimistiska tes har legat till grund för såväl svenska regeringens låga profil i försvarsfrågan som att Tyskland gjort sig Rysslandsberoende i sin energiförsörjning. Västeuropeiska politiker har i hög grad blundat för Rysslands målinriktade militära upprustning och för den propagandamaskin med sovjetiska förtecken som förmått fösa in en stor del av Rysslands befolkning på Putins stormaktsnationalistiska linje.

Uppvaknandet har skett abrupt. Europa är nu i ett läge där inte bara Ukraina utan också tidigare Sovjetnationer som Polen och Baltikum känner sig synnerligen hotade och fokuserar starkt på upprustning. I dagsläget har Ryssland placerat ca 100.000 soldater längs den ukrainska gränsen. Rysk propaganda riktas till rysk befolkning i Ukraina och i de Baltiska staterna för att söndra och indirekt härska. Ingen vet exakt vad Putin, nu berusad av sin framgång, har för planer i sitt huvud.

Men syftet är uppenbart, ryssar och ryska intressen skall samlas åter till en stormakt som kan utmana västvärldens värderingar, demokrati, frihet och mänskliga rättigheter. Dessa för oss grundläggande värden är det största av hot, framförallt mot Putin själv.

Det kan ordas mycket om europeiska ledares naiva inställning och svenska försvarsbeslut som inte minst i efterhand ter sig mindre väl betänkta. Och ja, personligen har jag varit starkt kritiskt till mitt eget partis, Moderaternas fortsatta nedrustning av försvaret. Resonemangen har påmint mycket om försvarsbeslutet 1925. Man var då så trött på krigshot och att satsa pengar till försvarsmakten att man helt enkelt bestämde sig för, att det blir aldrig mer krig.

I länder där demokrati råder, där fattigdom hävs och där befolkningen får grundläggande bildning och allmänbildning, där startas inte krig. Krig är aldrig något som ligger i den enskilda människans intresse. Men Ryssland har som nation definitivt inte gått i den riktningen och har heller aldrig haft några traditioner på det demokratiska eller friheterliga området.

Den nu rådande situationen kräver ett politiskt ledarskap som svenska politiker inte är vana vid. Att göra försvarsfrågan till en ”plockapolitiskapoäng fråga” eller ”skyllapåvarannfråga” inför valrörelsen är inte ett framgångsrecept i något avseende. Tvärtom är det troligt, särskilt om det säkerhetspolitiska läget förvärras ytterligare, att gediget ledarskap vad gäller försvarsfrågan blir avgörande.

Många svenskar har indirekta eller direkta minnen från andra världskriget. Många nya svenskar kommer från krigsdrabbade länder och många har rötter i före detta sovjetstater såsom Polen och Baltikum. Fler än så kommer att begära svar och kommunikation från regeringen i säkerhetspolitiska frågor.

Det krävs nu ett politiskt ledarskap på en helt annan nivå än att finjustera välfärdspolitiken utefter minsta opinionssvängning.

Det finns många frågetecken i svenskt försvar och kapaciteten kan knappast bedömas tillräcklig. Här har regeringen med Anders Borg aviserat ett ”omtag”. Det finns många viktiga faktorer vad gäller luftvärnsförsvar, antal ubåtar, försvar av Gotland och ev Natomedlemskap, där beslut med bred bas måste tas.

Politiskt ledarskap idag är att vara förtroendeingivande och samlande i försvarsfrågan. Det är också att visa moralisk tydlighet för omvärlden och för Putin att vi, som det fredsälskande folk vi är, inte tänker lämna vakuum för mörka krafter att sprida sig till vår Östersjöregion.

Maria von Beetzen (M)

| Kategori: Okategoriserade.

En kommentar

  1. Göran Frisk

    klok och balanserad analys !

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>